Vi som jobbar inom vården får egentligen stå ut med mycket. Allt från supersöta små tanter/gubbar till aggressiva. Man får höra många livshistorier, ta hand om döda osv. Vara en stödpelare för anöriga som har det jobbigt. Ja, jag kan nog forsätta ett tag till men jag tror inte att jag ska göra det.

Jobbigast med vården är nog alla bortgångar, vissa fäster man sig mer för än andra men jag har lärt mig stänga av dom där känslorna när jag är på jobbet, det skulle inte gå att jobba annars. Kan kanske verka som att jag är kall när anhöriga kommer och gråter när deras mamma/pappa mm har gått bort. Det hände idag, och visst var det jobbigt. Kan tyvärr inte säga mer med tanke på tystnadplikten, även om jag kanske skulle vilja berätta hur mycket som helst om denna goa människa. En tanke ägnas iaf åt personeb och anhöriga, som givetvis har det jätte jobbigt just nu. Vila i frid.